Idén om samhället var ett ledande tema i klassisk och modern sociologi. Den legitimerade föreställningen om att sociologin hade en sui generis identitet med autonomi i förhållandet till andra vetenskaper. Samhället, den kollektiva sfären liksom individen, sågs som en produkt av starka sociala krafter under den historiska period då samhället demokratiserades och de stora folkliga rörelserna hade stort inflytande.
I vilken grad har sociologin i sen- eller postmoderniteten med ökande kulturell individualism och social differentiering rört sig bort från föreställningarna om stora kollektiva krafter i samhället? Är en sådan förändring ett hot mot sociologins anspråk att hålla nyckeln till förståelse av mänsklighetens och de existerande samhällenas socialt formativa natur?
Också det ökade intresset för kulturfenomen av olika slag inom sociologin kan betraktas som minskat intresse för frågan om det sociologiska ”samhället”. Strukturella makroteorier om samhället har allt oftare utmanats av teorier som fokuserar individuella aktörer, ofta i mikroförhållanden eller i globala nätverk.
Slutligen har sociologin ofta fokuserat upplösande trender rörande det nutida samhällets strukturer och institutioner, såsom familjen, kyrkan/religionen, politiska organisationer och partier, arbete, sysselsättning m.m.
