Estlands
svenskar: en nationell minoritet - på nytt?
En identitet
som nationell minoritet baseras ofta på kriterier som etnicitet, språk,
kulturtraditioner och/eller religion. En gemenskap kring dessa värderingar har
under århundraden bevarat estlandssvenskarna som en egen etnisk grupp.
Utvecklingen i samband med 2:a världskriget ändrade genomgripande deras
situation. Den restriktiva politik
gentemot etniska grupper som dominerade under sovjettiden påverkade både möjligheterna
att föra vidare språk och förutsättningarna att upprätthålla en estlandssvensk
identifikation i Estland.
Först mot
slutet av 1980-talet skedde en politisk omsvängning gällande språk- och
minoritetspolitiken som gjorde det möjligt att på nytt betona etniska
drag. Nationella anspråk, rätt till eget modersmål och ett starkt intresse för
att bevara och utveckla den estlandssvenska kulturen växte fram. I augusti 1991 återupprättade Estland sin
självständighet och ändrade därmed på nytt förutsättningarna för landets
historiska minoriteter. De minoritetspolitiska ramarna återställdes, men
personer med estlandssvensk anknytning/bakgrund hade emellertid växt upp med
ett helt annat språk- och identifikationsmönster.
Centrala
faktorer för en nyetnisk mobilisering är bl.a. ett återtagande av tidigare
språkmönster och känslor av samhörighet med
andra estlandssvenskar. Målsättningen med vårt projekt Estlands
svenskar i Estlande efter andra världskriget – identitet, språkmönster och
föreningsverksamhet är att följa upp och dokumentera denna utveckling som
har skett bland kvarvarande estlandssvenskar i Estland. Dessutom vill vi
undersöka hur eller om en etnisk mobilisering kan leda till en ny, etnisk identifikationsprocess och skapa
förutsättningar för estlandssvenskarna att återigen verka som nationell
minoritet.
Johanna
Ulrika Söderholm
Sociologiska
institutionen
Åbo akademi,
Åbo, Finland
Uile
Kärk-Remes
Uppsala
universitet, Uppsala, Sverige