Arne Runeberg, den sista westermarckianen

Av Tomas Mansikka och Kirsti Suolinna

Arne Runeberg disputerade hösten 1947 vid statsvetenskapliga fakulteten vid Helsingfors universitet med en avhandling om häxor, demoner och fruktbarhetsmagi. Trots att avhandlingen fick ett relativt gott mottagande internationellt, möttes han i hemlandet av oförstående.

Situationen för forskningen hade efter andra världskriget förändrats drastiskt, och hans forskningsämne ansågs ointressant ur den moderna sociologins synvinkel. För det andra kom personrelationer att få en stor betydelse, speciellt genom att Runeberg var Rafael Karstens elev.

Efter Edvard Westermarcks död ville man säkra dennes arv genom att grunda Westermarck samfundet. Samtida dokument visade att samfundet grundades av mycket oeniga lärjungar till Westermarck, vilka dessutom måste föra en förtvivlad kamp mot den moderna sociologin.

Vi har försökt göra en oberoende evaluering av dels Runebergs doktorsavhandling, Witches, Demons and Fertility Magic, dels hans arbete avsedd för docentkompetens Jesu korsfästelse i religionshistorisk belysning från 1952.

Runeberg riktade sin avhandling i främsta rummet för det internationella forskarsamfundet, dels den anglosaxiska och skandinaviska. Avhandlingen kom att väcka på nytt diskussionen kring Margaret Murrays tes om häxväsendets art, en diskussion som närmast hade kommit att ebba ut då tesen inte på allvar ifrågasatts eller försvarats. Folkliga rörelser och trosföreställningar blev en forskningsinriktning där Runebergs verk kunde ses ingå. Den rörde sig mellan en folkloristisk och religionsvetenskaplig approach.

Hans vetenskapliga öde kom att formas dels av den paradigmförändring som inträffade inom sociologin i Finland, dels av konfliktfyllda personrelationer. Den diskussion han förde med det internationella samfundet hade ingen positiv verkan i Finland. Efter att förgäves ha sökt sin plats i universitetssamfundet såg han sig tvungen att lämna landet. Han gjorde dock en kort come back i Finland i slutet av sin karriär.